Ett förlorat förtroende
Föreställ dig att du är ute och vandrar med en större grupp vänner. Efter en stund blir det uppenbart att vägvisarna går åt fel håll, men vägvisarna vägrar lämna ifrån sig kartan och skriker åt alla som vill ändra riktning. Till slut är ni helt vilse. Då säger vägvisarna att de ska leda er rätt.
Jag är författare. Jag skriver barn- och ungdomsböcker och större delen av mitt liv har jag levt i tron att våra politiker vetat ungefär vad de gjorde. Min energi använde jag till att skriva.
Hösten 2015 försvann mitt skrivlugn. Migrationskaoset avslöjade att våra politiker INTE förstod vad de sysslade med.
Vem som helst kunde räkna ut att tiotusen asylsökande i veckan var ohållbart – utom våra politiker och journalister. Varje försök till protester tystades med rasist- och nazistanklagelser. Journalistkåren drev politiker framför sig och de som borde ta ansvar för Sverige var fullt upptagna med att posera i skenet av sin egen godhet.
Jag satt mest och skakade på huvudet.
Till slut ”stängdes” gränsen i någon sorts pinsam panik. Migrationsströmmen avtog, men Sverige ligger än idag knappast på någon låg nivå. Det beviljas fortfarande omkring 120 000 uppehållstillstånd varje år och så kommer det att fortsätta, enligt Migrationsverket. Det mesta är anhöriginvandring, ofta äldre människor. Sverige ska givetvis hjälpa, men hur många kan vi hjälpa på ett bra sätt? Det vet vi inte. Ingen har räknat på det. Det har ansetts vara rasistiskt.
En sak är dock säker. Sverige kommer att behöva bygga motsvarande ett nytt Linköping – Sveriges sjunde största stad – vart och ett av de kommande åren, komplett med gator, avlopp, sjukhus, skolor, polisstationer, brandstationer, socialtjänst, osv. Och utbilda människor som arbetar med dessa samhällsfunktioner. Ett humankapital som inte finns.
En följd av migrationen är att Sverige behöver fördubbla antalet lärare. Fördubbla. Och redan idag saknas det sökande till lärarlinjerna. Likadant med poliskåren.
Pengar räcker helt enkelt inte. Det är utbildade människor som saknas. Humankapital, som sagt. Våra politiker har gett oss ett problem utan lösning.
Dessutom har Sverige med råge överskridit sin integrationspotential och antalet utanförskapsområden växer snabbt, områden som styrs av klaner och gängkriminalitet och plågas av hedersproblematik. Områden där skolresultaten faller och ungdomar inte har samma möjligheter - eller frihet - som andra svenska ungdomar.
Sverige har blivit ett nytt klassamhälle, med en underklass bestående av människor från andra länder. Många av de nya svenskarna kommer aldrig att arbeta. Inte deras barn heller. Kostnaderna är oöverskådliga, inte minst humanitärt. Och det här är bara början. Det kommer att fortsätta bli värre under många långa år.
Människor som försökt tala om de här problemen har blivit kallade rasister. Jag också. Min oro har stämplats som rasism.
Resultatet av de senaste årens mediala och politiska galenskap är att det trygga välfärds-Sverige är borta. Det var ingenting jag valde. Det var något politiker i sju riksdagspartier genomförde utan att ta reda på följderna, ivrigt påhejade av en högljudd journalistkår.
Nu är SD på väg att bli Sveriges största parti. Det är svårsmält, samtidigt fullt logiskt. I det här eländet är SD det enda partiet utan skuld. Inte för att SD kan ställa något till rätta, men människor är arga. Sverige är så fullständigt vilse att det inte längre finns någon väg tillbaka.
På söndag ber ansvariga politiker oss medborgare om förnyat förtroende. Jag kan avslöja att mitt förtroende är borta. Jag känner bara förakt.
Hur kunde ni?
P.S. Nej, svensk ekonomi går inte som en Tesla. En lågkonjunktur står för dörren. Den kommer att träffa vårt land som en slägga.
P.P.S. Det kommer att skrivas böcker om den här perioden i Sveriges historia. Räkna inte med några hyllningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar