”Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem”. Med denna berömda sentens och tillika paradox sökte Karl Popper i sitt magnum opus från 1945, Det öppna samhället och dess fiender, förklara hur ett fritt och öppet samhälle faktiskt kan komma att förändras till oigenkännlighet genom att vara alltför tolerant. Hans slutsats som naturligtvis måste ses i ljuset av andra världskrigets fasor, var att man någonstans måste dra en linje i sanden och inte tolerera de som är genuint intoleranta.
De flesta har nog numera inga problem med att identifiera auktoritära politiska ideologier som fiender till det öppna och fria samhället, men desto svårare kan det vara med kulturella och religiösa föreställningar som leder till förtryck av individer.
Här har vi ett problem; för vi har i toleransens namn kommit att se mellan fingrarna på fenomen som faktiskt orsakar väldigt mycket lidande. Exempel på hederskultur, klankultur och religiösa sedvänjor som söker begränsa och kontrollera den enskildes livsval är numera tyvärr alltför vanliga i Sverige.
I enbart Linköpings kommun, var det 17 flickor som inte kom tillbaka från sommarlovet 2017 och 9 av dem är fortfarande försvunna ett halvår senare. Det här är barn som berövas rätten till sin barndom, flickor med drömmar och förhoppningar som vem som helst och som nu kanske aldrig får chansen att bestämma över sina egna liv.
Sant är att samhället fick upp ögonen för hedersvåld efter mordet på Fadime 2002. Men vad har de politiska styret gjort under alla år som gått sedan dess? Utvecklingen har fortsatt gå åt fel håll.
Politiken har helt enkelt inte hängt med, kanske på grund av att vi alltför länge hade ett för ängsligt debattklimat. Men även om det idag finns en del klartänkta och vältaliga politiker på båda sidor av det politiska spektrat som talar om dessa problem, är det desto tunnare med partier som för fram en politik som faktiskt adresserar problemet.
Ett helhetsgrepp har hittills saknats.
Vi menar att det här handlar om en ödesfråga för Sverige och att samhället behöver agera med kraft och tydlighet mot sådana fenomen som hotar och kränker individens integritet och frihet. Vi är inte beredda att offra generationer av våra unga med invandrarbakgrund på den förmenta godhetens altare.
En bärande tankegång är att det är graden av tillit som skiljer goda samhällen från dåliga och att vi ser den västerländska samhällsmodellen och dess institutioner som särskilt framgångsrik och skyddsvärd.
Här drar vi vår linje i sanden.
Vi menar att den sedan länge förhärskande normen om ett mångkulturellt Sverige som tillåter att samhället blir värderingsmässigt splittrat riskerar att leda till ett samhälle där intolerans får fäste och graden av tillit både mellan människor och mellan individ och samhällsbärande funktioner, riskerar att minska.
Vi vill göra upp med denna så skadliga och underminerande samhällsmodell och anser att religiös och kulturell extremism som t ex hederskultur är det största hindret för integration och i förlängningen hotar vårt öppna samhälle.
Lolitha Rungård, Socialsekreterare, medlem i MED
Annelie Sjöberg, Lärare, medlem i MED
Pether Ärlemalm, Expeditör, medlem i MED
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar